Det har suttit långt inne, men i fredags berättade jag för min psykolog att jag vill ha ett jobb som innefattar samtal med människor. (Av någon anledning har det varit svårt att prata med honom om det men jag bestämde mej för att utmana mej själv att göra det.) Ett stort steg för mig alltså.
Med tanke på att jag det senaste året jobbat febrilt med att släppa på mitt säkerhetstänkande och "duktig"-syndrom så är jag riktigt nöjd med att ha gett mej in på en utbildning där det finns massor med möjligheter.
Psykologen har de gångna åren gjort några magplask och i fredags var det dax för ytterligare ett. Han kände sig nödgad att föra in en portion realism i mina tankar. Om man inte är sjuksköterska eller socionom får man ingen anställning inom landstinget där jag bor (som terapeut eller så). Coacher o.dyl. hade vad han erfor en mycket begränsad kundkrets.... Som gjort för att snurra igång mitt gamla säkerhetstänkande alltså. Vilket det också gjorde.
Det tog mej flera dagar att landa och inse att jag ju faktiskt inte vill jobba inom landstinget utan med friskvård. Vilket jag haft klart för mej ganska länge nu.
Först blev jag arg och irriterad på det klumpiga sätt som psykologen hade. Med ett vidare samtal skulle vi ju kommit fram till vilken typ av samtal jag vill jobba med. Och vad har han för rätt att knäcka mina framtidsdrömmar???!!!
Igår fick jag så en tydlig målbild av vad jag ska jobba med och på vilket sätt. Nu ska jag förankra den inom mej så att jag inte blir skrämd på avvägar igen. Vad det är ska jag berätta i sinom tid (men inte för psykologen).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Ja, tror nog dina tankar mognar och vem säger att man vet vad som är rätt för dig förutom du själv? Det är ju faktiskt så att du ska lära dig att lita till dig själv om jag inte förstått fel, och att du kommer att landa där du vill är jag säker på! Varma kramar
Du ska följa dina drömmar tycker jag. Jag är beteendevetare som enbart läst fristående kurser och jag arbetade i 4 år med samtal dagligen, sen la jag på en coachutbildning och arbetar nu som det... med andra ord så tror jag det finns andra vägar, det gäller att hitta dem.
jag tror på dig, klumpig psykolog men du ska göra det du vill.. om jag hade lyssnat på alla som inte trodde beteendevetare kunde få jobb skulle jag inte vara där jag är idag... gör det du tror på!
KRAM
Vilken oproffessionell psykolog. Han ska stödja dig. Det finns alltid möjligheter att nå sina drömmar. behåll dina mål och drömmar så kommer du att nå dit.
Kram
Följ magkänslan...Och jag måste ju ha en kompanjon ju;)
Vad klumpigt av honom. Det är ju inte hans roll att leka syokonsulent. Jag tror på dig och din förmåga att veta vad som är bäst för dig. Vad det än är så kommer det att bli bra i slutändan. KRAM
Jag ler väldigt när jag läser detta inlägg, det är något mycket komiskt med det, även om jag kan förstå att det kändes kanske inte så kul när det hände. Jag är SÄKER på att du hittar en jättebra väg för dig och självklart måste man inte jobba på landstinget!!
Inte speciellt smidigt av psykologen, om jag får säga min mening (då är jag ju beteendevetare och vi är minsann mycket förståndigare ;-).....).
Varför inte svara dig med:
- Vad spännande att du känner så. Inom vilka yrkesområden kan du tänka dig att det skulle kunna komma till pass?
Ja, vi coacher är ett nyfiket och frågande släkte.
Det finns ju minst 100 frågor att ställa som kan få dig på rätt spår utan att tala om för dig vad som inte är möjligt. Så mycket bättre att lägga fokus på möjligheterna istället.
Låt det "mogna" fram. Det som ska ske, det sker.
Kramar från Ulrika
Skicka en kommentar