bloggtankar

Marias betraktelser funderar över sitt bloggande, och även Tanketrollet har bloggtankar. Så då kunde ju inte jag låta bli att tänka tillbaka på varför jag började blogga, och hur jag tänker om min blogg.

Jag hade länge smygläst andras bloggar, men inte haft en tanke på att börja själv. När jag mådde som sämst så kände jag att jag behövde skriva. Jag fick min första dagbok när jag var 7 år och sedan skrev jag regelbundet tills jag blev sambo. Den här gången kändes det dock bättre att använda datorn. Och så tänkte jag att om jag skriver i ett worddokument så ligger alla tankar huller om buller. I en blogg kan man sortera och lättare gå tillbaka och läsa. Så det var främst därför jag valde bloggformen.

När jag väl hade min blogg kände jag att jag ville dela med mig av mina erfarenheter eftersom jag själv följt ett par panikångest-bloggar som gett mej mycket. Jag bestämde mej också för att vara anonym så att jag skulle kunna skriva precis vad som helst. Och så skulle jag skriva bara för min egen skull.

I maj har jag bloggat i två år och jag har aldrig ångrat att jag börjat. Alla bloggvänner och fina kommentarer blev en bonus som jag inte hade räknat med. Jag skriver fortfarande bara för mej själv och det viktigaste nu är att hålla skrivandet igång. Så jag blandar vardagsbetraktelser med tankar som det faller sig.

Jag är väldigt glad att jag började blogga för jag tror att bloggen gör att jag fortsätter utvecklas som människa, och det är också skönt i perioder när allt känns tungt att gå tillbaka och se vad som faktiskt har hänt på två år. Och så alla medbloggare förstås!

Ni slipper nog inte mej än på länge ;-)