panikångestinlägg

Jag skriver inte längre så mycket om panikångest, vilket ju är bra eftersom det betyder att jag inte tänker på det så mycket längre. Jag fick några frågor om detta som jag har funderat lite omkring.

Det första som slog mej var hur olika man ser på situationen medan man befinner sig i den. Jag har egentligen inte upplevt mej själv som särskilt ångestfylld eller orolig innan jag blev sjukskriven (förutom att jag inte kört bil ett halvår före det då) men nu när jag ser tillbaka ser jag ju att det trappats upp länge.

Hösten -06 när jag mådde som sämst (och knappt vågade gå ut) hade jag panikångest med agorafobi för det mesta, och det jag var rädd för var att svimma (=undvek cykla, gå ut och gå själv, köra bil), kissa på mej (=överallt utom hemma kändes jobbigt) och att kräkas (=hade påse i väskan).

Jag började i KBT i augusti -06 för att jag inte vågade köra bil och det i längden skulle bli jobbigt att ta bussen till jobbet. Jag hade tur att få en tid omgående, men tyvärr var det hos en icke färdigutbildad tjej som inte insåg den egentliga omfattningen (vilket inte jag heller gjorde) så jag blev sämre och vågade till sist inte gå ut. När tjejens praktik var slut fick jag omgående tid hos den terapeut/psykolog som jag har idag.

När jag ser tillbaka nu vet jag att jag var sjukt blyg som liten (enligt min mamma, som tränade mej så att jag successivt kom över den värsta blygheten), och genom skoltiden var jag tyst och skulle nog ha kunnat klassa in på diagnosen Social fobi. I de sena tonåren hittade jag styrkan och modet att själv träna bort det - och till sist kunde jag till och med hålla utbildning för hela företaget jag jobbade på. Jag som knappt vågat säga någonting på lektionerna några år tidigare. Så jag har nog alltid haft en slags oro inom mej, och jag har alltid varit en tänkare.

"Säkerhetskissat" innan jag ska gå någonstans har jag nog alltid gjort, och jag vet att jag tyckte att det var jobbigt med utflykter när jag gick en sommarkurs på högskolan för femton år sedan. På mitt senaste jobb (från -99) började jag kaffeplanera, och drack inte kaffe när jag skulle på kundbesök eller på ett längre möte. Jag började också gå på toa före varje möte.

När vi flyttade till vårt nuvarande hus för fem år sedan vet jag att jag planerade kaffedrickande och toabesök när jag skulle gå till dagis och så. När jag var gravid senast fick jag GBS (ett slags urinvägsinfektion som inte syntes i proven) och blev akut jättekissnödig och började bli rädd för att gå ut och gå. När jag var mammaledig började jag kissa fler och fler gånger innan jag gick iväg till t.ex. dagis, och att gå runt affären på hemvägen var inte att tänka på. Nu ser jag ju att jag hade panikångest redan då, och att den dämpades av toabesöken.

I januari -06 fick jag min första jättelika panikattack (fast det fattade jag inte då) när jag var hos tandläkaren och blekte en tand. I april fick jag PÅ i bilen och ytterligare en gång i juni -06, då jag slutade köra bil. Hela den sommaren levde jag i ett ångesttöcken fast det fattade jag inte då. Sonen gick på sommarsimskola och jag tog mej igenom fyra veckor med daglig busstur med tre barn. Semestern blev ett enda planerade för att ständigt vara i närheten av en toalett, och jag hade ofta undanflykter för att slippa följa med på utflykter.

När jag började i riktig KBT-terapi i oktober -06 blev det stegvis bättre (speciellt efter att det konstaterats att jag hade överaktiv blåsa och järnbrist) och i maj påföljande år började jag köra bil på motorvägen. (Ett av mina värstascenarion.) Fast fixeringen vid kissnödigheten gav inte med sig så trots att jag klarade av det mesta i vardagen var det fortfarande jättejobbigt. Dessutom hade jag tränat oerhört mycket. Eftersom det var så mycket jag var rädd för klämde jag in 3-4 exponeringar per dag (promenad, affärsbesök, bilkörning....). Detta ledde till att jag i maj -07 fick en utmattningsdepression. Och började med antidepressiv medicin.

Det senaste 1,5 året har jag inte lagt någon energi alls på panikångesten utan fokuserat på att få ner stressen och kunna leva ett enklare liv.

Idag har jag fortfarande några saker som har en tröskel som kräver energi för att ta sig över. Dessa är: gå till tandläkaren, köra över ölandsbron ensam, köra långresor ensam, åka buss.

Jag får inga panikångestattacker men agorafobitankarna (förväntansångesten) är fortfarande oerhört starka för de här sakerna, så de gör jag sparsamt. Jag vet att jag kan så jag tar det när jag har energi över till det.

När energin tryter och det är mycket runt omkring får jag ångest och lite panikkänningar, men det är ingenting som jag "störs av". Det viktigaste för mej nu är att "på riktigt" acceptera även negativa känslor och att vara i nuet även i jobbiga situationer.

Jag känner inte längre någon brådska med att fasa ut min medicin, utan jag kommer att trappa ner när jag har byggt upp en energireserv.