lättnad med ett stråk av besvikelse

Och så kom då mensen till sist.
Fast egentligen bara någon dag sen.
Jag andas ut.
Men är ändå lite besviken.
Förnuft kontra känsla...

Förundras över att man på bara några dagar kan gå från absolut panik till en stilla förväntan, från katastroftänkande till att se tiden an. Känner mej lite stolt över att det jag tränat det senaste året faktiskt fungerar i skarpt läge. Jag kan välja hur jag ska tänka, eller inte tänka på det alls.

Jag tror ändå att jag faktiskt var gravid. För jag hade ingen mensvärk utan som ett band av smärta tvärs över livmodern. Precis som när jag fick missfall.

Jag är nöjd och glad med mina tre barn. Även om jag ibland kan komma på mej själv med att längta efter ett till. Fast inte nu.

På måndag är det jag som trotsar min hormonskräck och ringer till min gynekolog.