Egentligen är det väl inte alls konstigt att jag känner mej trött just nu. Jag håller ju på att utmana en av mina största rädslor. Jag har använt ekonomisk trygghet som ett medel för att döva rädslan för att hamna "utanför samhället".
Nu ska jag studera i flera år vilket innebär att jag så småningom kommer att hamna utanför sjukförsäkringen och a-kassan. Väldigt läskigt med tanke på att jag har tre barn.
Jag utmanar också mitt behov av att försöka kontrollera livet genom att alltid välja den (till synes) säkraste vägen. Nu har jag ingen aning om framtiden (vilket man ju aldrig har även om det kan tyckas så, men ni fattar väl vad jag menar). Jag vet inte om jag kommer in på de kurser jag söker. Och jag vet inte alls vad som händer på andra sidan studierna.
Jag kastar loss och går ut i livet utan livlina. I trygg förvissning om att det jag behöver kommer till mej. Med vetskap om att jag är stark nog att möta de med- och motgångar som väntar.
För mest av allt så pirrar det faktiskt i magen när jag tänker på att jag ska börja plugga igen. Precis som det gjorde när jag var mindre.
Och jag har faktiskt köpt mej en kalender och fina pennor redan :)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Oj vad jag känner igen mig. Du är modig som kastar dig ut och eftersom du är den starka människan som du är kommer du även att klara det. En ljusnande framtid väntar.
Skicka en kommentar