Det blev bara en snabbvisit hos kompisarna. Lämnade salladen, fick några kramar och goda skratt och sedan åkte jag hem igen.
Tyvärr var det inte jag som var så klok och lyssnade på mej själv, utan meddelandet om att makens farfar just dött. Jag åkte hem och tog hand om barnen så att maken fick kvällen för sig själv.
Som vanligt rördes en stor dos irritation ner bland känslorna. Svärföräldrarna har inte berättat för oss att gammelfarfar legat på sjukhus den senaste veckan. Och när de pratade om begravningen kläckte svärmor ur sej en kommentar om att vi kan ju komma om vi har tid och känner för det. Äum...det är väl klart att vi gör!!!!!! Maken tog det som en förolämpning (som att vi inte skulle vara deltaktiga i släkten) men jag försöker se det som ett utslag av dåligt självförtroende och total brist på social förmåga.
Kommer jag någonsin vänja mej vid mina svärföräldrar? Förmodligen inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Tror också som du säger att det är dåligt självförtroende, men ibland tycker man att de kan förstå att det är bättre att hålla tyst.
Tycker du gör rätt i att trappa ner istället för att sluta tvärt med kaffet.
Hoppas dagen blir bra!
Kram
Svärföräldrar är ett ämne som man kan skriva löpmeter om. Jag precis som du avundas alla som har bra svärföräldrar. Det är en svår balansgång eftersom de trots allt är ens respektives föräldrar och sina föräldrar älskar man oavsett vad.
Skicka en kommentar