För två år sedan (2006) fick Panikångesten mej i sitt grepp och jag började inskränka min vardag så långt att jag till sist knappt vågade gå ut. Men långt innan jag aktivt började undvika panikångesten hade jag lagt mej till med säkerhetsbeteenden för att undvika vad jag nu förstår var ångest.
Jag hade turen att få hjälp genom Kognitiv beteendeterapi, KBT, direkt när jag insåg att jag inte kunde hantera situationen. Någon medicin ville jag inte ha. Förutom panikångesten mådde jag ju bra!
Sakta men säkert började jag återigen fungera i vardagen. Under våren -07 kretsade hela mitt liv runt KBT-träningen. Eftersom jag var rädd för i stort sett allt jobbade jag parallellt med mina olika rädslor, vilket innebar att jag kunde utsätta med för upp till fyra starkt ångestframkallande situationer per dag. Jag drevs av en alldeles för snävt satt tidplan för återgången till arbetet, behovet av att vara duktig, skammen över att vara sjukskriven och rädslan för att inte kunna leva upp till mitt beslut om att inte äta medicin. Det här ledde till att jag ständigt var stressad och kände mej jagad. Fokus låg hela tiden på nästa KBT-övning och jag tillät mej inte stanna upp och känna efter.
Till sist höll det inte längre. En dag var alla krafter som bortblåsta och jag kände mej alldeles tom inuti. Utmattningssymptom, sa läkaren. Jag orkade inte kämpa mer, och började med antidepressiv medicin. I samma veva började jag blogga på malves.blogg.se och sakta började jag min väg tillbaka.
Sedan förra sommaren har jag sakta men säkert börjat återhämta mej och hitta strategier för att minska stressen som genomsyrade hela min vardag. Jag har påbörjat en storstädning bland mina måsten och strukturerat upp vardagslivet, lärt mej tekniker för avslappning av kropp och knopp och har nu gett mej in på en spännande resa in i min egen uppfattning om mej själv.
Den här bloggen kommer att handla om min väg till en fungerande vardag där stressen och ångesten inte tar överhanden, och om mitt liv och min underbara familj som förutom mej består av min man och våra tre barn.
Välkommen att följa med!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Vad fint det är här i din nya blogg. Lycka till på din väg! Jag följer gärna med.
Lagd bland favoriterna och på feed så jag inget missar. :)
Jag har gett upp min blogg nu. Får se om jag börjar om på nått annat ställe eller "bara" läser er andras bloggar.
Kram
Annika
Så fin din nya blogg är:) Tror du kommer att trivas jättebra här. Jag fortsätter givetvis att följa dig! KRAM
Enbart livet kan ha sådaa vändningar som är svåra att förutse. Idag över åtta år efter att min dåvarande arbetsgivare drivit mig in i vägen, så har jag tagit mig ut. Jag har sakta men säkert sökt och funnit vägar att fungera och att verka i vardagen.
Fyra år tog det mig innan jag kunde säga att jag fungerade. Fortfarande har jag symptom och fortfarande reagerar min kropp.
Men jag duger, jag duger som jag är. Jag har ändrat min måttstock. Jag vet att den hårdaste dommaren är inte andra, det är JAG. Och jag väljer att acceptera mig, jag väljer att göra något som jag anser tillräckligt bra. Långt ifrån vad jag kan och än längre ifrån vad jag vill. Men det är tillräckligt bra.
Hoppas så innerligt att du finner din frid, att du finner din egen känsa av att du duger. Av att du är ok.
Bara genom att läsa dig känner jag en kärlek och värme till dig. Hoppas så att du kan känna att du är bra, bra för den du är.
Enbart kram.
PC
Skicka en kommentar