071217: läkarbesök

Jag sitter här med upprörda känslor och gråtiga ögon.

Jag tror att jag har skrivit det förrut, att hos min läkare vet man inte förrän man går därifrån vilken linje hon tänker välja. Hon diskuterar olika situationer för att se hur man reagerar.

Förra gången avslutade hon med att säga att hon kunde tänka sej att sjukskriva mej ett år framåt, men att hon var lite osäker på om det kanske skulle vara bra för mej att börja arbetsträna. Inför dagens besök kände jag mej alltså ganska tryggt förvissad om att hon skulle vara på "min sida".

Efter inledande måendeprat, började hon med tanken att jag skulle börja arbetsträna efter nyår och allt som jag sa vände hon på så att det skulle bli bättre om jag började arbetsträna. "Vore det inte bättre om du jobbar medan du går och mår dåligt och samtidigt går i terapi så slipper du stressen att vara sjukskriven och slipper ha jobbstarten framför dej (som ju i sig är ångestframkallande)." kan väl sammanfatta hennes resonemang.

När jag skulle försöka förklara för henne att det ju inte är tanken på jobbet i sig som är det jobbiga, utan att ha för mycket inplanerat, så kom tårarna. Jag berättade för henne om styrketräningen som jag inte klarade ut trots att det var någonting som jag kunde styra över helt själv och dessutom tyckte var roligt. Att för många inplanerade aktiviteter med kompisar och familj kan kännas övermäktigt. När jag sa det så kände jag hur fruktansvärt jobbigt det faktiskt är att vara jag just nu. Vilken vanmakt och frustration jag känner över att inte kunna leva det liv som jag vill leva.

Hon tittade intensivt och länge på mej medan jag snyftande torkade mina tårar och frågade sedan hur lång tid jag kände att jag behöver. Till sommaren, sa jag och hon bestämde sig för att sjukskriva mej till slutet av september.

Imorgon ska jag öka medicindosen till 60 mg. Och om det inte hjälper mej mer än nu så tyckte hon att vi ska testa en annan medicin. Så jag hoppas verkligen att det blir bättre nu när jag äter järntabletter också så att jag slipper det. Citalopram, som jag äter nu, har ju varit i stort sett biverkningsfri och ändå dämpat panikattackerna avsevärt. Det är ju förväntansångesten som jag inte tyckt blivit så mycket bättre. Eller har den det? Är det så konstigt att tanken på det som skrämmer mej mest fortfarande känns jobbigt och ångestfyllt? När jag väl tagit steget och antagit en ny utmaning så har ju ångesten försvunnit nästan omgående och det är inte längre laddat.