071115: läkarsamtal

Jag är hemma med sonen idag med. Han hade lite feber igårkväll och vaknade ett par gånger på natten, så jag tyckte att det var lika bra. Tjejerna är dock på dagis idag för jag hade telefontid med läkaren nu på morgonen.

Eftersom jag har järnbrist igen så ska jag på en ny stor provtagning för att se att jag inte har brist på något mer. När jag har varit på den ska jag börja med järntabletter.

Först var läkaren inne på att jag skulle sänka dosen av antidepressivt med en gång, men jag tyckte att vi kan vänta och se om jag mår bättre när järnbristen är åtgärdad. Och det höll hon med om. Hon pratade nämligen om att hon kanske tyckte att vi ska prova en annan medicin eftersom den här inte hjälpte mer än till 40 mg. Fast det är jag inte alls sugen på, så jag ger den här dosen några veckor till. Hur eller hur kommer jag inte vilja prova en annan medicin, tror jag. Den här har ju hjälpt bra mot panikångesten och jag har inga biverkningar utan mådde bra på 40 mg.

Om en månad ska vi utvärdera om järntabletterna fått mej att må bättre, eller om vi ska sänka dosen igen. Och nu känns det som om jag har fått en månad till, på något sätt. En kravlös paus där vi bara utvärderar medicinen. Jag måste komma ifrån de här tankarna. HELA min tid är ju kravlös. Jag behöver inte vara duktig och prestera förbättring. Den kommer ändå, när jag vågar släppa taget.

Personaltjejen på jobbet och jag har försökt få tag på varandra hela veckan. Jag ringde henne idag och lämnade ett meddelande. Vore skönt att få samtalet avklarat, trots att vi bara ska prata lite allmänt om läget så tynger det mej.