070910: prestationsbaserad självkänsla

När jag och lilltjejen var på biblioteket i torsdags slog det mej hur trivsamt jag tycker att det är där. Att i lugn och ro gå runt bland böckerna, hjälpa barnen att hitta det de vill läsa, tillsammans sitta i soffan med en bok, kanske pussla lite tillsammans. Bara vara en stund utan måsten och krav. För att sedan gå hem med en kasse läsupplevelser.

Jag går ju faktiskt dit för att jag tycker om det. Och för att dela det med mina barn. Förmedla kärleken till böckerna och lusten att läsa. Uppleva den speciella stämningen som finns på bibblan.

Men i min hjärna finns kravet på att jag ska gå till bibblan med barnen minst en gång i månaden. Varje gång jag går dit känner jag mej nöjd, som om jag uträttat något. Varit duktig. När vi inte varit där blir jag missnöjd. Tycker att jag är dålig.

Likadant är det inom andra områden. De flesta? Jag blir nöjd när vi har sex ofta. Trots att jag ju har det för att jag vill, inte för att vara duktig. Jag känner mej duktig när jag bakar bröd. Jag räknar efter hur många böcker jag har läst den senaste tiden. Om jag varit duktig. Trots att jag ju läser för nöjes skull, inte för att slå något rekord, eller jämföra mej med någon annan.

Förresten är det så med mycket när det gäller barnen: pyssla, göra egen lera, baka tillsammans...saker som ju är roliga. Men som får mej att känna mej nöjd med mej själv.

Varför har jag lagt in prestationskrav på saker som jag tycker om? Måste ändra mitt sätt att tänka. Jag gör saker som jag tycker om. För min skull. För att må bra. För att få vara tillsammans. För att ha roligt. Jag ska inte göra saker för att vara duktig.Och motsatsen till duktig är ju att jag känner mej som en dålig mamma/fru/människa om jag inte gör det här.

Inte konstigt att jag är stressad inuti. När jag måste prestera i precis allt.