Det här har jag inte erkänt ens för mej själv. Det har ju varit en realitet, men jag har vägrat tänka på det. Resonerat som ett barn. Det jag inte tänker finns inte.
Det susar i mina öron. Ibland mer, ibland mindre. Men alltid.
Hur länge har det gjort det? Jag vet inte. Rädd för att det är en skada. Konserter med högt ljud, fabriksbesök utan hörselskydd. Det förstnämnda skedde i ungdomligt oförstånd. Det sistnämnda är oförlåtligt slarv. Och lathet. Men det blir lätt så när man flera gånger om dagen måste passera genom fabriken på väg till något kontor. Inte tar man på sej hörselskydden då. Eller rättare sagt, det gjorde jag inte.
Men kanske hänger det ihop med mitt mående? Jag har ju läst att flera av er har drabbats. Och det varierar ju i styrka. Jag tror att det är starkare när jag mår sämre.Jag kan ju iallafall hoppas på det sistnämnda. För det innebär ju att jag kan bli fri.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar