Fingrarna är iskalla.
Hjärtat bultar.
Ångesten kramar om halsen.
Yrsel. Matt i hela kroppen.
Nu ska jag snart ge mej av.
Ensam. I bilen. Med en tid att passa.
Jag kan inte vända på vägen.
Ångest.
Mobilen i väskan.
Mannen beredd. Om det behövs.
Till terapeuten. Han förstår. Går det inte. Så går det inte.
Då får jag en ny tid. Och vi pratar om det som hänt.
Om jag inte försöker så vet jag inte vad jag klarar.
Utan att kasta mej ut, lär jag mej inte att flyga.
Ensam. Men jag är stark. Det kommer att gå.
(Ser framför mej hur jag sitter här om ett par timmar. Och skriver om hur bra det gick!)
lördag 12 april 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar