Bara jag tänker på KBT-träningen så knyter det sig i magen av stress. Inte stress inför att jag snart ska tillbaka till jobbet. Utan minnet av den stress jag utsatte mej för i våras. Pressen jag kände att hela tiden göra framsteg, så att jag inte skulle behöva ta anti.depmedicin.
Stressen över att få ihop alla gånger jag behövde för att "få godkänt", eller helst mer än godkänt, varje vecka. Pusslandet när något barn var sjukt, när mannen var ute och reste...det fanns ingen ursäkt för att mej. Inte ens egen sjukdom.
Det här måste jag verkligen ta upp till diskussion på fredag. Hur vi ska göra för att gå vidare utan att jag hamnar i det här igen. Eller jag kanske inte "får" börja med KBT än, man ska ha ätit medicinen i tre månader först, så att man vet att förbättringarna inte beror på medicinen. Och ska jag dessutom öka dosen så kanske jag får vänta längre. Men med samtalsstöd kan jag nog klara det själv, jag vet ju mycket väl hur man gör...
Shit, alltså, att jag kunde göra så med mej själv under övervakning av en psykolog! Att jag kunde gå på så hårt att jag nästan tre månader senare får ont i magen av minnet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar