070622: mina panikrädslor

Min livliga fantasi passar kanske inte för KBT:n.
Det går ju ut på att man ska leva sig in i det absoult värsta som kan hända. Och sen tänka ut hur man löser situationen. Och inse att det inte är så farligt.

Det är bara det, att nu spelar jag upp det absolut värsta som kan hända. Om och om igen. Och tänker inte vidare.

Min värsta rädsla är att jag ska kissa på mej. (Jag vet, det är jättesjukt. Har aldrig hänt heller.)

Ett av stegen i KBT är att man ska iscensätta det värsta som kan hända. Är man rädd för att svimma ska man lägga sig i en affär och låtsas. För att se vad som händer.Men det var ingen bra idé att genomföra i mitt fall, sa terapeuten. Tack för det!

När det gäller min svimningsrädsla har jag kommit längre. Till exempel min rädsla för att svimma i affärer gav med sig ganska snabbt när jag tänkte på det värsta. För det är ju inte så farligt. Att svimma. När det finns fullt med folk runt omkring.

Svimningsrädslan har jag bara kvar när jag kör bil. Fast den är helt ologisk. För jag är räddare när jag kör ensam. Jag har kört på motorvägen med hela familjen trots yrsel. Men själv går inte.Så ego. Är det bättre att köra av vägen med hela familjen än att jag är ensam i bilen? Det värsta som kan hända om man svimmar i bilen är ju ganska allvarligt...Terapeuten säger att jag katastroftänker om min egen död. Familjen skulle ju klara sej utan mej. Jobbigt, ja, men det skulle ju gå. Det måste ju gå. På samma sätt som jag skulle klara det utan min man

Är det så farligt om jag skulle kissa på mej?
När jag är ute och går - nej.
I affären - lite småjobbigt.
I vår bil - lite jobbigt, kanske.
I någon annans bil - superhemskt. Såklart!

Det jag är mest rädd för är dock inte själva händelsen, vad folk ska tycka och så (utom i fallet andras bil...)Utan att jag inte ska våga gå ut om det händer. Alltså, jag är ju jätterädd för det nu, fast det aldrig har hänt. Hur rädd skulle jag då inte vara om det verkligen inträffat?Jag antar att det är kontrollbehovet som spökar. Varför ska jag gå och oroa mej för något som aldrig inträffat, och som sannolikt aldrig kommer att hända heller. Om det händer. Fine! Då får jag väl jobba med det då.Tänk vad klok man kan vara i tanken....