070604: terapi

På terapin idag pratade vi om hur jag vill vara som vän.
Det jag ska jobba vidare med är:

- säga ifrån när det är nåt jag blir irriterad över / inte villofta går jag och retar upp mej på nåt och sen vräker jag ur mej det vid helt fel tidpunkt. Jag drar på det jag vill säga eftersom jag vet att det oftast blir fel när jag väl säger det. Vi tränade lite på hur man ska säga saker. Man ska utgå från sina känslor eftersom känslor aldrig kan vara fel och sen ge konkreta exempel. Man ska oxå komma med förslag på lösning, så man måste ju ha tänkt igenom problemet noga innan man tar upp det. Brukar tänka på detta när jag ska ta upp något problem med mannen men har inte tänkt så när det gäller vänner.

- bli bättre på att höra av mejvarför ringer jag inte fast det är personer som jag vill vara vän med? Jag tror att det är för att jag är så himla rädd för att störa. Lite samma känsla som att jag ibland har svårt att ringa och bjuda hem folk, fråga nån om vi ska ut o gå, o.s.v. Inte nära vänner men trevliga personer som man stöter på. Är inte rädd för ett "nej, vi kan inte idag". Utan för att dom inte ska vilja träffa mej. Det känns så utlämnande att fråga. Men det finns väl ingen som inte blir glad över att nån tycker att man är trevlig och vill umgås med en?

- ta ansvar för mitt liv (göra saker jag tycker om, intressen, egentid)största punkten eftersom jag inte vet vad jag vill eller vem jag är. Kom fram till att jag behöver "ta in" mer utinfrån, läsa böcker (nu har jag fastnat i facklitteratursträsket igen!), lyssna på musik, titta på film... Man behöver ju inte göra dessa saker om man inte vill, sa terapeuten. Men jag vill och detta var ju intressen tidigare i livet. Men när jag inte mått bra så orkar jag inte! Det är väl redan fullt i huvudet av alla jobbiga tankar!