beroende?

Länge kändes det som att jag satt fast i samhällets klor. Jag tyckte att jag var tvungen att jobba heltid för att få behålla full a-kassa och sjukpenning, trots att min gravida kropp skrek av trötthet och utmattning. Det slutade i sjukskrivning och en befriande mammaledighet.

Ett par år senare bestod min vardag av sjukskrivning och terapi mot panikångest. Jag var återigen fast i mina föreställningar om vad jag måste göra. För visst var jag tvungen att komma tillbaka till jobbet?

Jag insåg att jag var bidragsberoende. Men inte av pengarna i sig utan av vetskapen om att jag var berättigad till bidrag. Istället för att ha tillit till mig själv var jag beroende av tryggheten från samhället. En trygghetssträvan som blivit destruktiv.

Idag har jag frigjort mig från trygghetsberoendet och är trygg i mig själv. Jag känner tillit till att jag kan hantera min vardag och min framtid. Jag bestämde mig för att inte låta någonting annat än min inre känsla styra -och det beslutet var början på slutet för min långtidssjukskrivning. Efter nyår har jag inte längre någon sjukpenning. Och får jag inte den här sommaren godkänd av a-kassan är jag snart inte berättigad till a-kassa heller. För några år sedan hade den vetskapen förmodligen lamslagit mig, men nu känns det som mest lite läskigt. Det har inte varit lätt, och det har tagit ett par år av funderande, terapi och ångest.

Boken Inte längre nunna fick mej att tänka på hur vi låser fast oss i våra tankar, och att det ofta finns en alternativ väg. En inspiration till den som vill följa sitt hjärtas väg.

sovmorgon

Jag vaknade hyfsat pigg och tittade på klockan: kvart i tio.

Kvart i tio!!!

En trevlig, men sen, kväll med vänner, vin och kaffe gjorde det svårt att somna så det var välbehövligt att få sova ut.

Vilken lyx för en småbarnsförälder!

sju kilometer!!!!!

I dag var det dax för en ny joggingrunda och den här gången bestämde jag mej för att börja hemifrån, springa ett varv på slingan och sedan hem igen.

Men så började jag fundera på hur lång rundan skulle bli och kom fram till att det skulle bli betydligt kortare än 5 km. Visst var det en utmaning att starta hemifrån, men bara mentalt. Jag var sugen på en fysisk utmaning! Så jag bestämde mej för två varv på slingan.

När jag kom hem kollade vi med GPS:en och det var längre än vad jag trodde upp till slingan. Så min runda idag blev drygt 7 km lång. Plötsligt kändes det som att jag hade milen inom räckhåll.


Nu har jag ett nytt mål:

Jag ska jogga en mil senast den 1/9 2009.

Det känns helt fantastiskt bara att jag har formulerat målet.

hemma igen

Vi kom hem sent igårkväll efter en trevlig grillfest på Öland. Idag vaknade jag och var riktigt städsugen, men det börjar gå över. Jag ska dock göra ett ryck eftersom köket var städat och det var undanplockat i huset när vi kom hem (vi har ingen hustomte här vad jag vet, utan det var jag som städade innan vi åkte).

Fast det är nästan synd att städa när huset är tomt och tyst. Flickorna är på kalas hos grannen (med presenten inslagen i julpapper - minstingen skulle absolut ha det fina pappret med tomtar på), sonen pep iväg till bästisen direkt efter frukost och maken har åkt till jobbet (kris).

ledighet

Återigen ger vi oss av till Öland för en ny långhelg i stugan.

Bad, utflykter och förhoppningsvis sol.

Jag packar joggingutstyrsel, böcker, spikmatta, skissblock och min "målbok".

Jag börjar komma i fas med mig själv och min kreativitet.

Den här gången ska jag inte låta min prestationsångest komma ivägen.

Just do it!

(eller På´t bara!)

glädje vs ångest

Glädjefnattet jag skrev om i förra inlägget är nog en av nycklarna till att jag samtidigt som jag minskar min anti.depmedicin ständigt utökar mitt livsområde.

I onsdags var vi på Ledinkonsert. Vi parkerade i Borgholm och gick till slottsruinen (via Kärleksstigen) för att ha picknick med vänner en timme innan konserten började. Sedan köade vi in och ställde oss mitt i smeten. Jag diggade järnet (man har ju inte roligare än man gör sig) och t.o.m. hoppade (!!!!). Vi tog det lugnt ut och följde strömmen. Sedan gick vi tillbaka till bilen. Allt detta utan att gå på toa! Och utan någon ångest!

När jag tänkte på att jag stod mitt i ett folkhav fylldes jag av en stor glädje: Jag är precis där jag vill vara och njuter av livet! Här och nu!

Samma tanke som för ett år sedan fick mej att skärma av mej från nuet och gå in i ångestmolnen får mej nu att känna mej extra levande.

Caroline af Ugglas var förband. Hon är ju bara såååå bra. Jag fick en autograf på armen:

I lördags var vi och plockade blåbär. Efter fikapausen med kaffe och macka tittade solen fram och barnen ville bada så maken och barnen åkte hem och hämtade badkläder. Jag blev ensam kvar i blåbärsskogen. Lycka!

segerglädje

Att säga att det ösregnade var nästan en underdrift. När vi stod vid starten kändes det som om någon hällde en spann vatten över mej. Men det gjorde ingenting, för man kan inte bli blötare än genomblöt.

Första kilometern sprang jag runt vattenpölarna, men sedan insåg jag att det inte gjorde någon skillnad om jag sprang igenom - för det kluckade ändå rejält i skorna.

5,5 km terränglopp i hällande regn. På skogsstigar och över alvaret, längs skogsvägar där hjulspåren svämmats över och tvingade upp löparna på vägens gräsbeklädda mitt och som avslutning en lång sträcka i blöt sand.

Fyrtiotvå minuter tog det mig från start till mål. Fyrtiotvå minuter dyblöt, omsluten av regn och helt fokuserad på var jag satte fötterna. Fyrtiotvå härliga minuter där jag flera gånger fick glädjefnatt bara för att jag var där!

Jag gjorde det!

målgång

På lördag ska jag för första gången någonsin delta i ett motionslopp. Det känns stort! Mitt mål är att jogga runt de 5,5 kilometrarna. Det räcker så. Bara att vara med är en utmaning.

Jag har aldrig tyckt om tävlingssammanhang, inte ens om man bara tävlar med sig själv. Det är nog min perfektionism/prestationsångest som spökat.

Tankar om kissnödighet snurrar också. Inte så att det är ångestfyllt men de finns där. Och så har jag investerat i riktiga löparkläder. Det är skönt att springa i, men man ser ju tjock ut! Precis så tjock som jag är, förmodar jag. Det är också en utmaning.

Den här gången tävlar jag inte. Jag deltar. Ett motionspass för 120 kronor.

För att inte tappa sugen efter lördagen har jag satt upp ett nytt mål. Som egentligen är två:
- Jag ska hålla igång joggingen tills skolan börjar. Sedan börjar jag träna på gym. Det är lite mer socialt, något som jag behöver till hösten när jag ska plugga på distans.
- Jag ska utgå från hemmet. Nu cyklar jag upp till slingan och springer två varv, men framöver ska jag springa till slingan, runt och hem igen.

husmorssemester

... fast tvärt om - jag leker husmor. Igår kokade jag sylt och marmelad på fjolårets plommon, sylt på nyplockade bigarråer (fast en riktig husmor klättrar kanske inte i träd?) och bakade bröd för den kommande veckan.

Idag ska jag koka bönor och så blir det tvätt och lite städning.

Barnen leker och leker och leker. Att växla mellan stugan och hemmet som vi gör i år verkar vara bra för både stora och små. Imorgon åker vi tillbaka igen, med en mellanlandning i Borgholm för en Ledinkonsert tillsammans med vänner.

Jag märker att min ekonomistress har satt igång igen (helt i onödan)- men samtidigt tycker jag ju att det är roligt att ta tillvara sommarens bär. Jag ska vara uppmärksam så att det inte går till överdrift.

en minnesvärd dag

Födelsedagen blev en dag att minnas!

Tillsammans med mina syskon och deras familjer var vi ett glatt gäng på 12 personer som cyklade iväg över alvaret. Målet var hällarna vid sundet där vi trotsade snålblåsten och raskt bytte om till badkläder. Vi doppade oss i spridda skurar, de mest hängivna först och badkrukorna sist. Det var möjligen något varmare i luften än i vattnet...

Ett friskt bad för själen!

En fika på hällarna i härlig oordning och därefter vila, stenjakt, fotografering och allmän njutning som det föll sig.

På hemvägen hittade vi alvarssmultron som delades rättvist och avnöjts andaktsfullt.

Jag kan inte tänka mej ett bättre sätt att fira födelsedagen på!

tillbaka till paradiset

Nu åker vi till stugan igen och stannar till på söndag. Den här gången är min mamma och syster med sambo i stugan och i slutet av veckan kommer även bror med familj att vara på plats. Det ska bli roligt att träffa alla!

Sist glömde jag min spikmatta hemma, men nu är den ordentligt nedpackad tillsammans med några böcker som verkar bra. Jag har även packat ner joggingkläderna eftersom vädret stoppade min löptur idag. Nu får det kanske bli en runda på öland istället.

Två födelsedagar ska firas: syrrans sambo fyllde år förra veckan och jag fyller år på söndag, trettisex den här gången.

engelska?

- Sitomaga, sa 4-åringen när det plötsligt började hagla.

Hon härmade storebrorsans favorituttryck: Shit oh my god!
Förmodligen hämtat från någon film, klasskompisarna eller favoritmostern.

Låter riktigt gulligt när lillasyster säger det!

filmtajm

Jag var med i en tävling hos Ulrika Gabriel och vann filmen Djävulen bär Prada. Uppgiften var att beskriva den mest egensinniga chef man stött på.

Här är min beskrivning:
Den bästa chef jag haft (som sedan blev den värsta, men det är en annan historia) och som jag använder som förebild är min f.d. chef. Han blev chef när han var småbarnspappa och levde efter mottot att familjen är det viktigaste. Där jag jobbade var det fint att ha många anställda under sig och resa mycket, men min chef jobbade aktivt för att minimera resandet (till förmån för familjen) och att flytta underavdelningar till de avdelningar där han tyckte att de passade bättre (han var kvalitetschef). Dessutom höll han hårt på arbetstiden och ansåg inte att vi skulle jobba över i onödan. Själv samåkte han och hade alltså fasta arbetstider. Ett arbete ska klaras av under en 8-timmarsdag, resonerade han.En positiv förebild!


Den här chefen har samtidigt varit min värsta chef
- som jag skrivit om här.

Inspirerad av Kay Pollacks "Att välja glädje" jobbade jag med min inställning och skrev ett "brev" till min chef och ett brev till mig själv.

Jag kan helt ärligt säga att jag släppt allt det negativa. Och jag hoppas att jag kan gå in i den positiva känslan om jag någon gång träffar chefen igen.

Nu ser jag fram emot en mysig filmkväll!

rapport från blåbärsskogen

I de soliga gläntorna var blåbären stora och fina.
Jag smet hemifrån och plockade en knapp liter innan samvetet satte in.
Eller om det var myggen som vann.

I morgon blir det blåbär till filen.

Mums!

regnig paus

Vi är hemma igen efter några dagars bad och sol (och lite regn).

Som på beställning regnar det idag och jag njuter av svalkan. Jag är egentligen ingen sommarmänniska, så när regnet kommer blir jag oftast glad över solpausen.

Idag blir det brödbak, tvätt och förhoppningsvis kommer jag till skott med blogginläggen jag har skrivit i huvudet.

långhelg på Öland

Puh! Varmt idag med. Jag håller på att packa inför en helg i stugan. Det ska bli helt underbart att vara där och tillbringa dagarna på stranden, cykla och ta ett kvällsdopp och bara slappa, vara med familjen och läsa böcker.


På vägen dit åker vi förbi Ikea för att äntligen investera i våningssängar till "vårt rum". Nu är det ett väldigt bök för rummet är möblerat med en dubbelsäng - vilket inte är så smart för en familj med tre barn. Det ska bli skönt att slippa madrasserna på golvet och dessutom kommer ju varje barn att få en egen vrå så att de kan gå undan en stund och vara för sig själva.


Det är så varmt här inne så jag ser verkligen fram emot att gå på Ikea. Så härligt det ska bli med luftkonditionering!!! Fast ett kvällsdopp i sundet är ju förstås oslagbart!

bakdag

I dag ska jag baka: bullar, bröd och mellanmålsgifflar.
Vädret är med mig och det är lite småmulet med några regnstänk.

Jag njuter av att lusten har kommit tillbaka.
Nu känns det roligt att baka igen!