nya sovrutiner

Nu har vi äntligen tagit tag i 3-åringens insomningsrutiner.
Från och med i måndags somnar hon ensam på rummet.
Först springer hon upp några gånger.
Vi lägger tillbaka henne, säger godnatt och stoppar om.
När hon inser att loppet är kört ligger hon och vrålgråter i sängen.
Sedan blir det tyst.
Då har hon somnat.

Envis som hon är så kommer hon säkert somna gråtande ett bra tag till.
Men nu ska jag inte ge efter.
Det är svårt att förklara för syskonen varför just hon ska få ha mamma hos sej tills hon somnat nu när hon blivit så stor.

nya rutiner

Idag är första dagen med nya vanor.

Den dagliga promenaden med E ska hädanefter gå av stapeln klockan nio. Så jag får hoppa över mitt morgonkaffe.

När jag kommer hem, varm och go, ska jag börja göra situps. Sedan blir det dusch och efter det tänker jag mej att jag ska meditera i ca en halvtimme.

Med fasta rutiner ska det förhoppningsvis vara lättare att komma till skott med det som jag mår bra av utan att det känns stressande med ännu en punkt i dagordningen.

Vid elva-tiden ska jag vara redo att möta dagen, och har då några timmar att spendera innan det är dax att hämta barnen.

Idag blir det dock lite annorlunda. Förmodar att jag kommer att vara hur kaffesugen som helst efter promenaden så jag ska vara lite snäll mot mej själv och ta en kopp då. I eftermiddag hämtar maken barnen så jag behöver inte tänka på tiden när jag sitter med näsan i mina pluggböcker.

söndag

Tvätt som torkar i vinden.
Nyklippta träd som ser lite frusna ut.
Löv som trängs på hög.

Och över allt skiner solen från en himmel prydd med små fluffmoln.

Härliga, härliga höstdag.

intresseklubben antecknar

Idag har jag beskådat min psykolog i badbyxor.
Den synen hade jag nog hellre varit utan.

Fast jag kunde ändå inte låta bli att titta...

underbara familj

Döttrarna sitter i köket och "degar".
Sonen och maken är på fotbollsmatch.

Jag sitter i soffan och njuter av att vara trebarnsmamma.

...

Och försöker komma i stämning för att med glädje röja efter barnfamiljens stökiga leverne.

Tack för att jag har en familj att städa upp efter.
Tack för att jag har barn och make att städa tillsammans med.
Tack för all kärlek som finns i mej och omkring mej.

solen var är du?

En helg här hemma. Utan något inplanerat, mer än de ofrånkomliga (?) barnaktiviteterna. Jag gjorde en deal med mej själv. Med sol skulle jag vara ute i trädgården. Beskära träd och räfsa. Utan sol skulle det bli en städdag. Jag var ganska säker på att solen skulle skina idag. Men icke.

Besviken sitter jag kvar framför datorn. Smuttar på mitt kaffe så att jag ska slippa.

Trots att det nog är ganska snabbt avklarat. När jag väl sätter igång. Och tänk så skönt med ett nystädat hem.

hoppsan

Fastnade i Hälsopedagogikens magiska värld och glömde bort att jag skulle hämta barnen innan mellis idag.

Så nu får jag tänka om.

Det får bli en cykeltur till skolan för att hämta de stora barnen och sedan hem och sätta oss i bilen och plocka upp minstingen på väg in till musikskolan.

Förhoppningsvis har maken middag på gång när vi kommer hem igen. Jag längtar efter fredagsmys...

fredag idag

Sista dagen på en hektisk vecka. Med mina mått mätt...

Idag är det terapi och sedan blir det lite plugg, trots att jag inte har pluggdag. Jag känner att jag vill börja med nästa gruppuppgift innan helgen, så att det inte blir stressigt i början av nästa vecka.

Nu känner jag mej faktiskt redo att skära ner terapin till varannan vecka. När terapeuten försiktigt föreslog det i våras kändes det panikjobbigt att tänka på och när det blev två veckor mellan gångerna hade jag så mycket att ta upp att vi inte hann jobba så mycket konstruktivt. Nu har jag inte samma behov av att prata av mej. Dels har många jobbiga tankar faktiskt försvunnit och om de kommer blir jag inte rädd och vet hur jag ska handskas med dem.

Förra fredagen kändes det urjobbigt när jag skulle skjutsa sonen med kompis till musikskolan. Och nu har hjärnan försökt få till det lämpliga i att maken ska köra idag (det har varit mycket, han ska nog handla något...) men bara därför ska jag köra idag igen. Jag ska inte låta ångestkänslan styra mej igen!

stressig gårdag

Mör efter en stressfylld gårdag. Så till den milda grad att jag nästan väntade mej en panikattack när jag svängde ner på motorvägen. Natten blev hackig, som sömnen brukar bli när jag är uppsnurrad. Funderar på vad jag göra annorlunda för att undvika det här.

Eller fundera och fundera. Jag vet ju precis vad som gick snett. Jag borde aldrig ha bokat in en träff hos mej när jag ska iväg på kurs. Mitt varningssystem gick igång redan då, men jag lyssnade inte utan satte gruppen främst.

Och så lyckades jag inte riktigt med att låta hemmet vara som det är, utan sprang runt och plockade för att få det lite finare. Fast då var jag redan uppstressad till max.

Ja, ja. Kursen gick iallafall bra och det kändes inte jobbigt alls igår. Skönt!

fröken slarv

Den här veckan har jag lyckats:
- glömma bort sonens tandläkartid.
- glömma att skicka tillbaka uppsägningsblanketterna, så jag fick en påminnelse.

Att vara lite sådär allmänt förvirrad är kanske inte någonting att skryta med men det stora är att jag inte drog igång värsta ångestloopen när det hänt. Inga nedvärderande tankar om hur dålig jag är, utan ett ärligt hoppsan. Och lite pinsamhetskänsla, men det är väl ganska sunt.

Idag ska jag ha några kompisar med barn på fika och det är ganska så stökigt. Men jag tror faktiskt inte att jag ska städa. Det lär ju inte direkt bli bättre av att ha ett tiotal ungar här!

villinte!

Ibland är det inte svårt att höra vad kroppen vill.
- Neeejjjjj, skrek det i hjärnan igår. Vill inte!

Igår skulle syjuntegänget komma hem till mej. Och jag skulle fixa fika och röja undan lite (och eftersom vi har en ny tjej i gänget kändes det som att det nog skulle behövas mer än lite.)

Hjärnan jobbade febrilt med att hitta en lösning.

Turligt nog var sonen sjuk och min höggravida vän undviker helst smitta så vi var hos henne istället. Och trots att jag inte kände för det följde jag med dit för jag vet ju att ett par timmars tjejsnack alltid brukar kännas bra efteråt.

Känslan av att jag inte vill tar jag som ett tecken på att det varit lite för mycket runt omkring. Men det är inte alltid man kan styra om vardagen sådär plötsligt.

sjuk son

Sonen är hemma med huvudvärk idag. Igår fick jag hämta hem honom efter lunch och han kände sig inte bättre idag. Flickorna är i skolan och på dagis, så vi får en mysdag ensamma.

Och jag njuter av fördelarna med att barnen blir större. Nu när sonen kan vara hemma ensam en stund kan jag komma iväg på min stavpromenad trots att han är sjuk.

Men först ska vi spela några omgångar skitgubbe.

romantik i butik

Igår var det sju år sedan maken och jag gifte oss, tolv år sedan förlovningen och sjutton år sedan vi träffades.

Jag hade i största hemlighet fixat barnvakt (mamma) och planerat ett restaurangbesök. Skönt att komma iväg på tu man hand en kväll. Middagen avrundades med ett romantiskt besök på Coop. Jo, det är faktiskt en upplevelse att handla tillsammans i lugn och ro utan en massa barn springandes runt benen.

Sviterna efter lördagen gjorde dock att kvällen slutade med att vi sov som stockar redan vid niotiden. Rackarns ;)

sötsug

Den senaste veckan har jag haft ett otroligt sötsug. Som jag stolt kan meddela att jag inte gett efter för.

Funderar på om sötsuget och tröttheten kanske hänger ihop.

I natt har jag sovit urdåligt men är ändå hyfsat pigg. Kanske vänder det nu...

balans

De senaste dagarna har jag funderat lite på hur jag ska få balans mellan aktivitet och vila. Tröttheten har slagit till igen, fast inte den där sega järnbristtröttheten utan en stor sömnighet.

Beror tröttheten på att jag har för mycket omkring mej?
Blir jag piggare av att göra mindre?
Eller ska jag göra tydligare skillnad mellan aktivitet och vila?
Behöver jag mer energigivare i vardagen?

Idag blir det ganska mycket aktivitet iallafall. En stadstripp med familjen (ska bli kul), några timmar hemma där jag hoppas på eftermiddagssömn, fotbollsmatch med sonen och på kvällen surströmmingsskiva.

En bra balans mellan vila, familjeaktivitet och vänner. Hoppas jag iallafall.

vinterinventering

En dag när barnen och jag hade det lite småtrist hämtade vi upp alla vinterkläder från källaren. Overaller, jackor och termobyxor krängdes på, armar lyftes och det konstaterades att visst hade de växt, de små liven.

Turligt nog hade de inte bara växt ur sin storlek, utan passande nog växt i storasyskonets. Och storebror har nog växt mest i kroppen och kunde ha sina jackor och ett par termobyxor.

Nu behöver vi bara komplettera med ett par termobyxor, och så skor förstås. Men skorna är inte min avdelning.

Själv har jag inte växt ur min vinterjacka men den jag har börjar bli lite urtvättad och inte så varm, så jag ska köpa mej en ny. Fast jag väntar och ser om det blir någon vinterkyla. Annars slår jag till på reorna efter jul. För jag har ju min nya höstjacka som nog räcker långt med en fleece under.

kaffeutmaning

Nu har jag minskat min tid som jag "måste" vara hemma efter en kopp kaffe från tre timmar till drygt en. Igår var jag ute och gick i en timme, en och en halv timma efter morgonkaffet.

Idag sitter jag och dricker kaffe en dryg halvtimme innan jag ska köra till terapin.

För jag har bestämt mej. Om jag ska fortsätta dricka kaffe så ska jag inte låta det styra mej. Som det är nu kan jag känna mej stressad när jag lämnar barnen bara för att jag måste hem så att jag kan dricka mitt kaffe i tid.

Min vardag snurrar runt mina koppar kaffe - vilket förmodligen har gjort det extra svårt att sluta. Så om jag avdramatiserar det hela så kanske jag slutar av mej själv - för egentligen mår ju inte kroppen särskilt bra efter en kopp (som nog mer är en balja).

promenader

Nu när kvällarna blir kortare och kortare har Eva och jag bestämt oss för att gå våra raska stavpromenader på förmiddagarna istället för kvällstid.

Någon timme ute i ljuset varje dag gör gott! Klockan tio idag väntar en härlig skogstur. Ett skönt avbrott i plugget (så nu måste jag sätta igång med läsningen så att det verkligen blir ett avbrott!!!)

pluggdag

Tisdagar och torsdagar har jag vikt för hälsopedagogiken. På det sättet hoppas jag att jag kommer runt mina två största problem med studier:

- att jag går omkring och tänker att jag ska men aldrig sätter igång. På det sättet har jag "förstört" många, många dagar. Om jag har mycket tid så brukar det bli svårare att få något gjort, så med två pluggdagar hoppas jag på att jag ska ha mer disciplin.

- att jag läser för mycket och har lätt för att hamna i perfektionismens grepp. Och då kan jag sitta hur länge som helst.

Det kan tyckas något motsägelsefullt att ha problem både med att göra för mycket och för lite. Men sådan är jag! Och som jag skrivit om tidigare så är nog en av anledningarna till att det är svårt att sätta igång den att jag är rädd för att det inte ska bli perfekt. Om jag aldrig börjar kan jag ju inte misslyckas. Och börjar jag sent kan jag inför mej själv skylla på att jag hade dåligt med tid.

Med uppstrukturerad studietid hoppas jag att jag kan komma runt det här.

drömmar

Jag minns ofta mina drömmar. Länge nu har jag vaknat på nätterna av en dröm som gått överstyr. Legat i sängen med bultande hjärta och svettig kropp.

Men nu är jag återigen hjälten i min egen film. Jag utmanar faror varje natt. Och jag segrar alltid. Visst märker jag att jag ibland fuskar och rättar till saker efter hand. Men allt är tillåtet i min nattliga värld. När jag har klarat av en utmaning händer det att drömmen börjar om från början och då ställs jag inför samma problem, fast tusen gånger värre.

I natt drömde jag två gånger om vampyrer. Min gamla draculaskräck fick sej en bearabetning. Och jag vaknade med känslan att det kanske trots allt inte skulle vara så farligt att bli biten.

Den dominerande känslan i drömmarna är att jag litar till min egen förmåga och tar saker för vad de är. Och då löser det sej ju.

(Min starka fantasi är ännu i vuxen ålder jobbig för mej. Jag vet ju att det inte är på riktigt, och ändå dras jag med i historierna. Och ju mer osannolika de är, desto värre. Den fantastiska fantasins värld är inte alltid underbar...)

och nej,

det blev inga miljoner i arv utan ungefär så mycket som vi realistiskt hade trott.

Men det var härligt att unna sej en stunds drömmande. Ett jättehärligt hus är till salu i mitt favoritområde... så jag flyttade dit en stund i tanken.

så trött, så trött

Igår var det dax för zonterapi igen. Den här gången kände jag mej ganska mörbultad efteråt, men ändå avslappnad. Och trött. Jag somnade på stört igårkväll och när klockan ringde idag ville jag inte gå upp och när jag lämnat barnen sov jag ett par timmar till.

Jag hade jättemycket prestationsångest inför vårt första grupparbete på kursen. Vi träffades igår och då visade det sig att en av tjejerna inte ens börjat med sina uppgifter. Och den andra hade missuppfattat halva sin uppgift. Själv hade jag gjort så gott jag kunnat, och det var nog ganska bra trots att jag skjutit det framför mej och satt med det i sista minuten. Nu blir det lättare nästa gång!


Jag är verkligen fascinerad av zonterapin. Att hon genom mina fötter kan påverka hela min kropp. Jag känner hur det sticker i huvudet när hon jobbar med nervändarna. Och igår gjorde det jätteont på ett ställe på foten. Jag frågade om det efteråt och hon sa att det motsvarade en punkt på ryggen - och när hon tryckte där gjorde det ont där med.

Den här gången fick jag hemläxa. Varje kväll ska jag massera ett område på insidan av smalbenet. Där påverkar man immunförsvaret, som hon sa behövde stärkas. Kanske är det därför jag inte blir kvitt den eländiga förkylningen!

spännande

I eftermiddag ska maken på "plastfarfars" bouppteckning. En andel av arvet var testamenterat till honom.

Rimliga drömmar att förverkliga är en systemkamera till maken, en cykel till mej, sköna fåtöljer och en ny säng. Samt kanske en slant på banken för kommande behov.

Fast tänk om de var rika som troll. Sparsamma på det där gammeldags sättet där pensionen tickade in på kontot och bara det som verkligen behövdes togs ut, var de iallafall.

I såfall...

mardrömshelg med lyckligt slut

NU kan det bara bli bättre. Väl.
I fredags ställdes jag öga mot öga med min absolut värsta mardröm.
Verkligheten hade kommit i kapp maken.

I våras frågade jag honom flera gånger om han inte skulle gå och prata med någon. Tänkte att livet tillsammans med mej ju måste ha varit slitigt.
Men han ville inte. Behövde inte, sa han.

Nu blev det så himla fel. Bara för att han inte hade satt ord på sina tankar innan.
Maken började prata om att han kände att vårt förhållande inte kändes bra längre. Att vi kommit i från varandra och inte hade några framtidsdrömmar eller planer ihop längre.
Men att han vill vara tillsammans med mej och är beredd att kämpa.
- Älskar du inte mej längre, frågade jag.
- Jag vet inte.

Mardrömmen var ett faktum. Här går jag omkring och är jättekär och börjar äntligen få energi över för oss, och så har han gått hela sommaren och funderat. Sommaren som jag tyckte var helt underbar.

Och jag frågade hur han kunde vara så öm och gosig mot mej om han inte hade några känslor kvar. Vi kramas mycket och älskar innerligt. Något som för mej känns som kärlek.

Och han visste inte. Kanske menade vi inte samma sak. För han tycker ju om mej och vill tillbringa sitt liv med mej.

På lördagmorgonen hade han kommit fram till att han älskar mej, men att han saknar det vi hade tillsammans.

Och efter ännu en natts funderande kände han det som att det var hos honom problemet låg, inte hos oss. Att han har kommit ifrån sig själv och inte längre vet vad han vill. Nu när jag mår bättre och han har fått tid över har han känt sig vilsen. Känt tomhet där oro och ansvar tidigare har brett ut sig.

Jag är lättad, men lite arg. Om han hade masat sig iväg på samtal så hade han kunnat komma fram till det här utan att blanda in mej. Besparat mej en mardrömshelg. Å andra sidan har vi kommit närmare varandra nu. Den senaste tiden har vi nog pratat förbi varandra en del. Anat saker som vi inte orkat fråga om, och så. Nu vet vi var vi har varandra. Och att vi har varandra. Som alltid.

Och jag klarade av helgen utan att börja försvara mej, överreagera, bli arg eller katastroftänka. Kunde vara här och nu i mina känslor utan att tappa bort att jag faktiskt vill leva tillsammans med min man.

Jag kände att jag är stark i mej själv nu. Jag behöver inte hänga upp min trygghet på någon annan. Det kändes viktigt att verkligen gå in i känslan av att bli lämnad, för att inse att jag skulle klara av det. Rädslan skulle lätt kunna få mej att tappa fokus och svänga åt ett håll jag egentligen inte vill komma.

Jag vill fortsätta den resa som jag slagit in på. För jag gör den inte bara för min egen skull, utan för vår. Och nu färdas vi tillsammans. Igen.

sudokotjej

5-åringen hittade ett barnsudoko i en pysseltidning och efter bara en liten förklaring är hon i full gång. Mamma upp i dagen ;)

men hjälp

Nu har mitt uppsägningsavtal kommit.
Bara att skriva på och skicka tillbaka.

Orosmolnen hopar sej i magtrakten.
Nu finns det ingen återvändo.

Sväljer hårt, samlar mej och blickar framåt.
Det kan bara bli bättre!

hämtabarndax

Idag har sonen musikskola så jag ska hämta barnen när skolan slutar vid halv två. Sedan blir det hem och äta mellis innan kompisens mamma kommer och hämtar sonen.

I höst har jag lyckats ragga föräldrar till två av sonens aktiviteter. Skönt när man slipper köra varje gång!

Här hemma har jag inte riktigt hunnit med skolan som jag tänkt. Jag hade terapi på förmiddagen och efter det har tiden bara flugit iväg. Så det blir nog till att sitta en stund med grupparbetet i helgen.

Vi har inte hört ifrån en av deltagarna i vår grupp och ironiskt nog var det hon som hade erfarenhet av distanssamarbete och pratade väldigt mycket om hur viktigt det är att meddela sig med varandra regelbundet så att man vet var man har varandra. Hör vi inte av henne så blir det väl till att intensivjobba i början av nästa vecka. Fast jag har ingenting emot att ägna tid åt uppgifterna, det är ju så man lär sig bäst.

Här börjar bli höst och kallt. När jag hämtat barnen ska jag elda i spisen. Nu går jag omkring och småfryser. Kanske är det dax att dra igång värmen på elementen, men det känns ju lite tidigt än...

terapi 080912

Tills idag har jag jobbat med en övning i ACT där man ska välja ett "problem", gå in i en situation där man haft det problemet och gå igenom och titta på kroppsförnimmelse, känslor och tankar som man upplevt då.

Jag har valt att jobba med min tanke "Jag duger inte som jag är". Självkänsla med andra ord.
Och situationen jag gick in i var en händelse i somras då mina sysslingar hälsade på i sommarstugan. De får mej alltid att känna mej liten och mindre värd. Trots att jag vet att vi har prioriterat olika i livet så jämför jag mej efter deras mall. Och känner mej dålig.

Otroligt vad stark tankens kraft är. Att hemma i soffan kunna leva sej in i situationen och att kroppen reagerar som den brukar göra i verkligheten: ont i magen, spänd i axlarna och tryck i halsen.

Min första reaktion i situationer där jag känner att jag inte duger är att fly, sjunka genom golvet. Men eftersom jag vet att det inte går så har jag utvecklat ett säkerhetsbeteende som tar över: jag klistrar på en mask och går ut och visar mej från min allra bästa sida, och försöker ha kontroll över situationen. Vilket leder till att jag i tanken befinner mej någon annanstans eftersom jag vill ligga steget före.

Senare i övningen skulle man bläddra sig bakåt i sina minnen till bardomen. Stanna upp och gå in i känslan i de minnen som dök upp (och särskilt försöka få fatt de minnen som man försökte hoppa över). Jag upptäckte att det genom hela livet har varit samma känsla som infunnit sig i samvaron med andra människor.

Och mina tidigaste minnen av känslan är när jag är med mina bästisar. De var söta och duktiga och blev bekräftade från olika håll, medan jag var tyst och blyg och blev bortglömd (?). Jag kan nu se att jag genom mitt agerande befäste det här. Jag kände mej oviktig och höll mej därigenom i bakgrunden, vilket i sin tur gjorde att jag tog ännu mindre plats. En ond spiral.

När jag tog mej ur det här gjorde jag revolt mot känslan och fick ett beteende som till viss del gick ut på att ingen skulle upptäcka hur tyst och blyg jag är egentligen.

Nu har jag skalat av allt det där och kan erkänna för mej själv att jag fortfarande känner mej underlägsen och "liten" i många sammanhang. Och att det är okej att känna så. Jag kan ha den känslan inom mej och ändå leva mitt liv. Inte låta känslan styra mej åt något håll - varken bli passiv eller med full kraft agera mot känslan. Utan bara vara den jag är. För det duger så bra så.

Eremitkräftorna

Eremitkräftorna av Anne B. Ragde är den andra boken i trilogin som börjar med Berlinerpopplarna.

Böckerna slutar tvärt, den senaste med en riktig cliff hanger, så jag är väldigt glad över att den tredje och sista boken nu finns på bibblan. Jag satte upp mej i kö direkt, och står nu som nummer 50. Men den som väntar på något gott...

Fast samtidigt som jag helst skulle vilja läsa den NU, så känns det ändå gott att ha den kvar. För det är en bra bok att få se fram emot.

matprat

Man ser på våra middagar hur jag mår.
När jag är pigg och glad gör jag veckomatsedel och tar upp frysvaror på morgonen. Vi turas om att laga maten, maken och jag, men det är mitt ansvar att planera.

Som vanligt blir det inte lagom, utan jag kör på som vanligt i värsta gör-slut-på-energin-nu-för-du-vet-aldrig-hur-länge-det-varar-stil.

Den här veckan ser ut så här:

Måndag: Fisknuggets med rågflingor, rotsaker i ugn.
Tisdag: Potatissoppa, hembakt bröd, äppelpaj
Onsdag: Korvstroganof, ris
Torsdag: Kalops, potatis + äppelkräm till kvällsmat
Fredag: Köttfärsbiffar, klyftpotatis
Lördag: Hemgjord pizza
Söndag: Bortbjudna

Visserligen gillar jag att laga, och äta mat. Men jag ska försöka tänka på att varva med lite mer lättlagat ibland. Lagom är ju bäst.

dagens irritation

Här i samhället har vi problem med att ungarna kör omkring med sina EU-moppar på cykelvägarna (=förbjudet). Och så ser man föräldrar som skjutsar sina ungar till dagis med sina moppar - och kör på cykelvägen!!!

"Jamen jag vill inte köra ute på 70-vägen med barn, och jag kör ju försiktigt", sa en pappa jag pratade med.

Men hur vore det om man tänker lite längre än vad näsan räcker? Hur ska vi få ungdomarna att följa lagarna om inte vi vuxna gör det?

Grrrr...

tydliga ramar

Upplägget på min kurs ger mej verkligen möjlighet att testa min förmåga att begränsa mej.

Efter varje föreläsning startar deltagarna olika diskussionstrådar på internet. Att yttra sej där är obligatoriskt, så det blir minst trettio, förmodligen väldigt intressanta, inlägg som jag säkert kommer ha åsikter om. Jag gillar att diskutera, men det kan ju bli för mycket. Så jag ska försöka ta det lugnt.

Mellan varje föreläsning har vi dessutom en gruppuppgift. Jag ska försöka ligga lågt och släppa på kontrollen. Annars tar jag lätt på mej uppgiften som den drivande, och det känner jag att jag inte vill.

Och så det här med studierna. Jag tror att jag ska bestämma ett par pluggdagar i veckan, för annars blir det lätt så att jag går omkring och småläser lite hela tiden. Och även om de nya böckerna verkar jätteintressanta så kan det ju bli för mycket.

Jag måste påminna mej om att jag faktiskt är halvtidssjukskriven och ska ägna den tiden åt måbrasaker. Och så har jag ju familjen och vardagen och mina egna aktiviteter.

fri som en fågel

Jag fick ett samtal från jobbet.
Jag blir uppsagd från den 6/9.
Fem månaders betald uppsägningstid.
Jag har visst varit anställd i nio år.
Oj vad tiden går...

Lön i fem månader. Visserligen halv fram till årsskiftet eftersom jag är halvtidssjukskriven, men det ger mej ju möjlighet att spara på CSN-veckorna, som ändå knappt räcker till.

Varför går jag alltid omkring och oroar mej när det ändå alltid löser sej till det bästa?

Jag lever tryggt i nuet

med tillit till min förmåga att skapa min framtid.

vilken lättnad

Igår kväll träffade jag en gammal gymnasiekompis hos en gemensam vän. Ett möte som bara för ett par månader sedan hade gjort att jag känt mej ganska obekväm. För förr eller senare så kommer den ju, frågan om vad man gör nuförtiden.

Så härligt det kändes att lugnt kunna säga att jag pluggar. Inga slingriga ord för att slippa berätta men ändå inte ljuga.

Inte för att jag skäms över min sjukskrivning, men det är ju inte alltid och med alla som man vill sitta och berätta om sitt mående.


(Vännen bor på Öland och jag körde hem (med sällskap) utan att ens känna efter om jag behövde gå på toa innan vi åkte. Tjohoo!!!!)

min första dag som student

Jag hade en jättetrevlig dag i går. Kursen består av ett gäng kvinnor mellan 25 och 55 år, med olika yrken och erfarenheter så det verkar lovande. I en kurs om Hälsa är det ju väldigt givande om deltagarna har olika bakgrund.

Trots att jag går en kvällskurs så är det mycket som ska göras på internet, och vi är helt integrerade med distanseleverna. Vilket har fördelen att jag kan sitta hemma och titta på föreläsningen om jag skulle vara sjuk eller om snön yr runt knuten. Eller om jag har en skitvecka.

Vad mina utmaningar anbelangar gick det så här:

1) att välja kläder utan att tänka på hur jag kan tänkas uppfattas: gick sådär eftersom jag inte hade så mycket rent och jag väger några kilo för mycket för några av favoriterna. Hittade tillsist en svart tunika som jag trivs i. Och jeans till det.

2) Bryta mina placeringsregler. Det gjorde jag med bravur. Jag satte mej på tredje raden långt in men inte längst in. Det gick inte att ta sej ut ur bänkraden utan att störa övriga.

3) Och därför gick jag inte ut.

4 och 5) På föreläsningarna pratade jag en del, men det är ju inte det som är "problemet" utan när jag MÅSTE ha någon att prata med så att jag slipper stå ensam. Det gick också bra, jag tycker att jag pratade lagom mycket och jag försökte att inte styra samtalen.

Och dessutom tog jag med kaffe in på eftermiddagsföreläsningen. Värsta ångestgrejjen, men det gick bra!

På kvällen hängde jag på några "distansare" som skulle ut och äta. Vi hade jättetrevligt och det var tråkigt att lämna gänget för att hämta upp familjen hos mormor. Det allra bästa var att jag verkligen var mej själv och kunde slappna av.

livet som en spiral

Ibland kan det kännas lite tråkigt att saker som jag för några år sedan gjorde utan att blinka nu ska vara så himla jobbiga.

Men jag försöker se livet som en spiral istället för linjärt. Det finns inte framåt och bakåt utan allt går i cirklar.

Det är inte bättre eller sämre...bara annorlunda.

host host

Min förkylning är verkligen envis och nu hostar jag också.
Tråkigt när jag har en heldagsföreläsning idag.
Hostmedicin och halstabletter får ingå i packningen.

Jag är ganska så nervös, men samtidigt är det roligt och spännande.

barnkalas

Ikväll ska sonen ha kalas för kompisarna.
Jag kör min nya softa stil, och han verkar ha hängt på.

För han ville inte ha något stort kalas, inga lekar eller något sånt. Utan ett myskalas med pizza, popcorn och film. Och skattjakt förståss.

Inbjudningarna lämnade vi ut för en vecka sedan - alldeles för sent hade jag tyckt förra året. Igår kom vi på att vi behöver handla godis och dricka, så maken tog bilen idag och svänger runt affären på hemvägen.

Pizzan är bara att åka och hämta, och dukningen vill nog sonen fixa själv.
Vid halv sex kommer fem kalassugna killar hit.

Så när fem kalassugna killar ringer på dörren vid halv sex är jag pigg och fräsch. Och förhoppningsvis är jag det vid halv åtta också när de gått hem.

Förresten: söta sonen gjorde ett extra inbjudningskort och gav till 5-åringen. Han ville så gärna att hon skulle vara med på kalaset. 3-åringen får nog sitta och äta med oss i köket, trots att sonen sett ut finkläder som hon ska ha (om hon vill).

puh...

Det känns skönt att sonen inte vill spela innebandy i år när man läser tränarnas utskick:

"Vi har anmält 2 lag till poolspel vilket innebär en hel del matcher på bortaplan i andra städer. När vi spelar hemma då ska vi ha en kiosk vilket innebär att vi kommer att behöva folk till den."

kaos och stress

Jag hoppade över sängläsningen igår och somnade bums. Vaknade av att 3-åringen hade kissat i sängen. Och hölls vaken av dottern som inte ville somna om.

Vaknade av att jag inte kunde andas! Hjälp!!!! Som tur var var det bara näsan som var igentäppt.

När klockan ringde hade jag en dunkande huvudvärk och en känsla av feber, så jag låg kvar några minuter extra. Vilket var ett misstag för hela morgonen blev sen.

Sonen hoppade som vanligt upp ur sängen och gick och satte sej vid gröttallriken. 5-åringen däremot blev sur för att hon inte fick pyssla med sina snören och började inte äta förrän vi andra var klara. Och sedan blev hon sur igen när hon fick sitta ensam vid bordet.

När sonen och jag var klara på toaletten hade 5-åringen fortfarande inte dykt upp så jag gick och hämtade henne. Och där satt hon i sitt nattlinne och höll på med sina snören igen.

Grrrrr!!! Nu var det fem minuter kvar till beräknad avfärd.

När dottern började klä på sej gick jag och väckte 3-åringen som var trött efter nattsuddet (och äter frukost på dagis). Upptäckte att hon kissat på sej igen så det var bara att bära in henne i duschen. Men sedan gick det undan och sonen hjälpte till. När syrran var påklädd sprang han ut och plockade äpplen att ta med till skolan.

5-åringen surade över att hon inte fick ha strumpbyxor som lillasyster, och var tvungen att ha sin egen borste (som vi inte hittade). När vi skulle åka kom hon på att hon frös om fötterna och sedan slog hon sej och var tvungen att gråta lite.

Med nypumpade däck gick iallafall cyklingen bra idag och 5-åringen behövde inte stanna och vila i uppförsbackarna (stackarn har haft det så trögt med sin nya cykel och igår upptäckte maken att det knappt var någon luft i däcken). Annars hade vi nog kommit försent.

Min föresats att duscha innan jag lämnar barnen har redan runnit ut i sanden. Jag är glad om vi kommer i tid till skolan. Och idag var det bara en som vaknade på tvären. Ibland är det ju två eller tre...

Positivt var iallfall att jag inte blev sådär superstressad idag. Det gick lättare än det brukar att fokusera på en sak i taget. Så jag är inte totalt utmattad och inte blev jag sådär superarg på barnen heller. Skönt!

mysigt trött

Sitter i soffan och njuter av lugnet som infunnit sig i kroppen efter dagens zonterapi.
Om en liten stund ska jag gå och lägga mej med en för mej ny Åsa Nilsonne-bok.

I höst ska jag gå på zonterapi varannan vecka, för ett mer bestående resultat.


God natt!

fina fötter

Fem över halv tolv och fortfarande ingen lastbil i sikte. Femton minuter kvar tills jag måste bege mej in till stan.

Idag hämtar jag barnen när skolan slutar, för det passar nog ganska bra att köra direkt dit efter zonterapin.

Och trots allt har jag hunnit med en hel del idag:
Jag har läst hundra sidor i vad jag hoppas är den tråkigaste boken i kursen. Hundra sidor om olika sätt att definiera hälsa. Gäääsp!

Fötterna är badade och filade, och jag har till och med haft ro att vila en stund. Inte illa minsann.

väntan

Någon gång mellan nio och tolv ska DHL komma hit.
Maken har beställt toalett och handfat till vår gästtoa.
Äntligen ska vi få en fin toalett!!

Fast barnen är ledsna för de gillade den som den var.
Lila element, lila toarullshållare och regnbågsfärgad tapet
- vår gästtoa är välkänd och beundrad i barnkretsar.

Det här "mellan nio och tolv" förstör min dag.
Vetskapen om att jag när som helst kan bli avbruten passiviserar mej.
Jag kan knappt gå på toa!

Fast lite studier skulle jag väl kunna ägna mej åt.
Och ett fotbad är välbehövligt.
Speciellt som jag ska på zonterapi efter lunch.

Så får det bli!

virret i hjärnan

Ikväll var jag på föräldramöte i dotterns klass.
Fick en hostattack och var tvungen att gå ut.
Det tyckte jag inte var pinsamt.

Varför ska det då vara så stört omöjligt att få in huvudet att det är helt okej att gå på toaletten under ett möte?


Ganska ofta blir jag rätt så trött på mitt ologiska tänkande.

Men hoppsan, nu jobbar jag ju med acceptans. Jag ska acceptera och inte döma mej själv och mina tankar. Ju.

Fast då ska jag väl acceptera att jag ibland dömer mej själv också. Och inte döma mej själv för att jag ibland dömer mej själv.

Hmmm... läggdax tror jag!

om jag vore en strumpa...

Hosanna skriver en så träffande liknelse om livet som en stödstrumpa.

Vilket fick mej att fundera på vilken strumpa jag skulle vara om jag fick välja.
I kommentaren skrev jag raggsocka, men vid närmare eftertanke....kanske inte ändå:

Tubsockor är för tråkiga,
och spetsstrumpor är helt enkelt inte jag.
Nylonstrumpor är för bråkiga
och såna där utan skaft för kalla en vinterdag.

Helsvarta är inte alls kul
och dunsockor är dumt med min allergi.
Raggsocka, kanske om det är jul
men hellre en enfärgad med hjärta eller bi.

Fast varför ska man i strumplådan rota
när det är så gött att vara barfota.

jag gjorde det!!!!

Stax före sex gick jag in i den lokala ICA-affären
styrde kosan mot chokladen
plockade till mej en stoooor chokladkaka
och ingenting annat!

Hur läskigt som helst var det.
Jag och en chokladkaka.
En onsdagkväll.
Så uppenbart vad jag skulle hem och göra!

Oturligt nog för min exponeringsövning (men turligt nog för mej) var det knappt några kunder och ingen jag kände.
Så jag får nog göra om det en annan dag.

Är jag ursäktad om jag idag belönar mej med choklad?

terapi 080903

Dagens samtal präglades av mycket prat (terapeuten tyckte att han pratade lite väl mycket, men det var om vettiga saker) och mycket känsla. Att utgå från den nya boken känns mer tilltalande för känslan än KBT-boken som lätt blir intellektuell. Fast vi blandar in en del därifrån också när det passar. (Vilka böckerna är? Se till vänster.)

Förutom lördagens föreläsning (jag glömde skriva min terapeuts förslag - cykelhjälm och rosa tights :-) ) avhandlade vi följande:

Ekonomiska tvångstankar. Nu är jag där igen. Till en början la jag inte märke till att mina ekonomitankar snurrade igång igen när jag fick besked om att jag får uppsägningslön. Det är ju ganska lustfyllt att göra en ny budget med större inkomst. Och om det hade stannat där hade ju allt varit bra.

Men det gjorde det ju inte utan jag har trixat med excelmallen, räknat på sparande och amorteringar och CSN-lånet och allt möjligt. Att vi sedan fick reda på att maken får ärva sin plastfarfar la mer bränsle på elden trots (eller tack vare?) att vi inte har en aning om hur mycket pengar det rör sej om. Suck!

Åtgärd: jag har bestämt att jag inte ska tänka mer på det här innan jag skrivit på min uppsägning och fått klara besked. Efter det gör jag en ny beräkning och lämnar det sedan.

"Jag duger inte som jag är" - tanken har jag börjat jobba med enligt Sluta grubbla börja leva kapitel 10. Man ska föreställa sej tanken som ett föremål och för mej är den här tanken en lila kub med stålyta, fylld med skum så den är lätt och svävar i luften. Och sedan ska man acceptera den tanken fullt ut, vilket jag inte gjorde till en början. Jag kände att jag inte tyckte att det egentligen fanns någon anledning till varför jag skulle känna som jag gjorde och blev irriterad på mej själv för att jag kände så. Men nu har jag accepterat att jag känner att jag inte duger som jag är.

Till nästa gång ska jag fortsätta med nästa övning.

utmaning - lördag

På lördag ska jag gå på min första föreläsning på hälsopedagogikkursen. Ett utmärkt tillfälle att utmana mina automatiska tankar om mej själv (att jag inte duger som jag är) konstaterade jag och min psykolog på terapin idag.

1) Medvetet inte välja att medvetet välja kläder. Alltså att ta på mej kläder som jag trivs i och inte försöka klura ut vilka signaler olika kläder sänder ut. (Och strunta i omöjligheten i att vara medvetet omedveten)

2) Bryta mina placeringsregler. Dels mina nya panikångestregler som innebär att jag vill sitta nära en dörr och absolut inte inklämd, dels mina "socialfobiska" tankar om att sitta så att jag har uppsikt över så många som möjligt om jag ska prata, och så att det känns som att det inte syns så mycket om jag rodnar (även om jag inte styrs av detta längre så känns det ändå obehagligt att t.ex. sitta med folk bakom ryggen eller på båda sidorna om mej).

3) Kanske kan jag ge mej på att gå ut ett par gånger bara för att testa vad som händer. Tanken på att jag måste sitta kvar gör att jag känner mej låst och triggar paniken.

4) Inte prata så mycket.

5) Överkurs: inte ta kontakt med någon utan stå ensam och se vad som händer.

Jag får se. Tanken är ju att jag ska lära mej någonting också.

riktiga karlakarlar

Jag tycker att det är sexigt med män som:
- är pappalediga (mer än över sommaren)
- använder cykelhjälm när de cyklar tillsammans med barnen
- sitter och kissar när de blir pojkpappor (allra senast)
- städar
- visar i handling att de sätter barnen högt upp på sin viktigtlista (och inte tror på kvalitetstid)

Med andra ord, män som är säkra i sig själva och inte behöver använda sej av förlegade mansideal för att känna sej manliga.


Behöver jag nämna att jag är lyckligt lottad?

tantvarning?

Syjuntan pratade fotografering i största allmänhet och blomfoton i synnerhet, och den äldste i gänget (som börjar närma sej fyrtio) konstaterade bittert:

- Extrema närbilder på blommor är verkligen tantvarning!*

Mina tankar vandrade till mina bloggvänner och jag kände mej nödgad att hålla med...men det kändes inte lika träffande när jag insåg att jag också fotar blommor i närbild.
Tant?Jag? Jag har ju nyss fyllt trettifem!

* Som om inte en syjunta är det då???

plugg

Idag blir det en studiedag.

Jag har inte börjat på min terapiläxa än, trots att terapin den här veckan är på onsdag och inte på fredag som det brukar vara.

Och så ska jag börja läsa kurslitteratur inför föreläsningen som är på lördag. Äntligen drar skolan igång! Det har känts lite som ett vakuum. Jag har tagit stora beslut, men sedan har det inte hänt någonting. Men nu är det på allvar.

mitt i prick

Som oftast ringer lillasyster mitt i kaffet.
Är det för att jag har sagt att jag ska sluta, eller?

ja må han leva...igen

Idag var det makens tur att bli firad på sängen. Han tog flexledigt bara för att få nöjet att bli uppvaktad. Fast han fick inga stora överraskningar: en borrmaskin som han köpt själv, ett par boxershorts som han betalat och så en tröja som han faktiskt inte visste om. Den impulsköpte jag och sonen i fredags.

Chili con Carne blir det till middag när maken själv får välja.